Blir bara gnäll och tragiskt i bloggen de senaste dagarna märker jag...
Igår var jag uppe på sjukhuset hos pappa och Birgitta, hade med mig hörlurar till min iPhone så pappa fick kolla på solsidan i telefonen vilket han uppskattade mycket han körde ju i förra måndagen ett Solsidan marathon hela säsong 1 på samma dag.
Birgitta var mkt, mkt trött hon orkade knapt hålla ögonen öppna utan öppnade dom bara då jag kom och då jag skulle gå (och då det det lät som om jag skulle riva hela rummet då jag skulle flytta stolen)
Medans pappa kollade på solsidan masserade jag hennes fötter, vrister och händer sedan satt jag och höll hennes hand!
Sedan hem och småpyssla lite och sedan klockan 16.20 ringde pappa och hade mycket tråkiga nyheter, han grät i telefonen och mitt hjärta höll på att brista, visst att man såg vilken väg det skulle ta men hoppet är ju trots allt det sissta som överger en, man får aldrig sluta hoppas!
Cancern har nu spridigt sig till skelettet, och då till ryggraden så nu är det deffenetivt Birgitta har inte alls lång tid kvar.
Skall upp till sjukhuset idag igen, för att stötta pappa och hälsa på Birgitta... Det enda ljuset i mörkret är att Birgitta har inte ont... ännu och jag hoppas så innerligt att fina lilla Birgitta slipper att få ont också!
Vinter igen
21 timmar sedan
2 kommentarer:
Ja nu gäller det att du är stark, skönt att hon inte har ont i alla fall. Känner verkligen med din far, kan ju tänka mej själv i den situation han är i nu.
Känner med er allihop.
KRAM
Men usch vad hemskt :( Man hoppas ju alltid in i det längsta att det ska bli bra.
Man har tyvärr inga bra ord att säga i dessa lägen :(
Även om dom inte känner mig så får du gärna hälsa så gott och säga att jag tänker på dom.
Skicka en kommentar